Hon vet och träden vet och vinden vet och alla molnen vet, och barnen vet och du och jag vet. Vi vet hur, och vi vet när och var och varför, som genom ett historieperspektiv, känner jag så för att följa med. Jag hoppas verkligen vi kommer fram i tid och att nästa vår och nästa, och nästa, och vintrarna emellan, generationer efter generationer, så som ett drev, ett hjul, ett kretslopp, där skymningen talar till oss och lovar, att hon ska bära sitt lilla barn på ryggen, bära det och tränga sej igenom ruinen, lämna såret öppet bakom sej som för att aldrig glömma

var vi kommer ifrån