med minna ögon möter jag verkligheten
känslorna gör det till en annan sak

så jag vill se den , eller vill , eller orka
med att leva vidare med , men livet är

livet smärtan är en del av den att man
har vandrat fel , kroppen skriker

hjärtskärande inifrån högt och intensivt
innan smärtan får hjärtat att gråta blod

för att värma den starkt förträngda själ
som förvägras att styra den kropp den

bär att vandra mot ljuset , så min tanke
och fundering är att hur kan någon samt

jag skälv i ett tidigare mindre bra liv
fortsätta vandra fast min kropp skriker

nej i smärta och som en symfoniorkester
högt och tydligt nej och fel och smärtan

plågar intensivt i mej och i andra som
jag har sett efter min väg , vad är det

som driver en att vandra i smärta i stället
för att njuta av livet för jag vill se verkligheten

som den är även fast jag blundar för den
fortfarande i dag , men jag vandrar nu åt

ett annat håll , en att fortsätta in i eländesväg
för när jag blundar försvinner det gamla bekanta

ansikten och när jag tittar upp står där nya
främmande ansikten efter min väg , det känns

som livet längre inte har någon mening för i så fall
finns det inte längre någon logik värdig att förstå

för det jag ser och känner stämmer inte överens med
varandra i hjärta själ och sinne , och som i mitt fall och

livs situation så har dom som är belästa tjocka böcker i
långa rader med sjukdomar och symtom , men jag har

aldrig sett en enda bok eller fastsitt för hur man tolkar
en normal frisk människa hur ser en sådan ut ?