Snygga svarta satan är en Kaprifol
Hej då svarta snygga hans hav som jag målat sa hon och skar upp en stor vällustig reva i målningen.
Befrielsen att få förstöra var som att tjuvröka bakom gympasalen i sexan.
Måste jag älska allt jag skapat?
Inte ikväll.
Hon skär ännu en reva i den istersvarta kukjävla helvetesvisionen av honom. Darrar av lycka.
Så gick det med din måne som förföljt mig i hundra år!
För i hundra år hade kaprifolen och huggormen haft ihop det med hennes blodcentral. Spridit sitt gift och sin saliga doft i hennes ådror.
Försöken att fulländat göra upp en sista gång. "Alltid en sista gång" står uppradade i buntar omkring henne. Inget fick glömmas av alla vackra pinsamma detaljer.
Dramat är ett hus av målningar en boning ett gryt.
Titlar:
Prinsen och tårtan.
Prinsen och Flingullet med skrevande ben och hallonrött kön.
Prinsen i genomskärning.
Prinsen och svanen.
Prinsen och mostrarna.
Prinsen och hans hårda långa hav i tio varianter.
Hon skär en reva bland änglarna i rosa och guld. Pianomusik hörs från våningen ovan. Ingen klagar. Ljudet kommer inte från målningen.
Prinsen är avskuren från min livslinje, han var inte du.
I revorna syns nya bilder. Mycket päls och morrande.
Mycket skämtsamma lador fulla av drottningsylt.
Magiskt är även ögonblicket när något slutar att vara magiskt.
En älskad målning som plötsligt en dag är en hängig planet.
De flesta målningar blir aldrig botade. De står hoppfullt och suger min näring.
Oavslutade rykande infernon.
Inbillade himmelriken med bedjande Ulla-Karinögon.
Jag kan sträcka ut handen så plötsligt finns där liv.
Min kära ramar in nya bilder
vita armar röda fjun
lena rara hans
alla djur simmar över vattnet utom grisen som hellre stannade kvar under ett träd.