Jag blev ju ganska sugen.

Kan jag ärligt säga!

Att skicka stolarna i matsalen,
rakt ut i trädgården.

Ut på den nyklippta gräsmattan.

Rakt ut igenom fönstret.

Bara för att få höra ljudet av glasspitter som flyr.

Och se spröjsen flyga bort emot häckarna.

Det hade varit en mycket god känsla att avreagera sig så.

Men jag gör ju inte sådant!

Jag har ju min hammare i källaren,
som jag med kraft drar i väggen,
när det rinner över.

Känns jävligt gott i efterhand kan jag meddela.

Att veta.

Att jag skickade hammaren mot ett dött ting.

Bara en simpel vägg.

Som fick äta min aggression.

Sen är jag otroligt lugn.

Känslan och kapaciteten finns dock alltid där.

Efter att du hade triggat mig hela dagen,
i ditt mycket obehagliga flipmode.


När icke.

Dialogen.

Och svaren från din mussla fanns!

När.

Jag förstod att,
du aldrig kommer att ha förståelse för min konst.

Detta kommer att göra att vi går skilda vägar.

Tyvärr!

Jag vill bli bara bli mer,
brutal i mitt författarskap.

Och bara vara ensam ibland.

Och skriva, skriva, skriva och skriva.

Jag är faktiskt beredd att offra allt för konsten!

Jag har fått insikten!

Jag stålsätter mig för detta.

Jag har byggt mina murar så noggrant.

Mer perfektion.

När jag vet vad som komma skall.

För att inte gå samma patetiska väg,
som så många andra konstnärer gjort.

Men tyvärr.

Jag kommer nog att gå min egen väg.

In bakom mina egenhändigt konstruerade murar.

Liggandes i en hängmatta,

i ett för er okänt land.

Och äta bönor.

Och skriva.

Och spela på min Levin.

Och skapa.

Jag vet att ni alla hatar mig.

Och att ni alla bara vill bli av med mig.


Men jag är inte fegisen som hoppar.

Finns inte ens en tanke.

Även om jag nämner detta ibland.

Det är bara,
naiv och dum skrämseltaktik från min sida.

Jag vill absolut,
och definitivt veta.

Hur all den här skiten slutar.

Du vet mycket väl.

Att när vi nått ändstationen.

Så kommer jag alltid att ta hand om våra barn.

Har de inte varit bortskämda förut,
så kommer de att bli det då.

Allt för mitt blod,
och för kärleken,
och mina barn.

För dig.

Ära.

Skyldighet.

Vilja.

Jag ber inte om någon förlåtelse.
(Det är ett mycket slitet ord i mitt liv.)

Jag för heller inte något försvarstal.

Jag är så ångestfullt medveten om mina svagheter.

Men.

När du inte inser,
att jag är kanske är,
typ bipolär på ett vackert sätt.

Och kanske har ADHD.

När du inte inser.

Att jag definitivt är.

En av de omtalade Solrosbarnen.

Som ingen egentligen känner.

Då föder du min svaghet åt fel håll.

Du såg solrosorna på fälten,
längs vägen,
på vägen ner.

När vi bilsemestrade i Östeuropa.

Och jag såg också dessa solrosor.

Men jag höll händerna på ratten.

Och jag berättade aldrig.

Vad jag kände.

När jag såg något i dessa solrosor som du inte såg.

Du hade ändå bara blivit förargad på mig.

Jag vet.

Att när jag talar om mina barnhem.

Poliser.

Blod.

Knivar.

Misshandel.

(och även cancern som drabbade oss,
på all denna jävla skit!)

Och Mamman som käkade piller.

Och som
letade efter deliriska kackerlackor,
i badrummet.

Liggandes hysterisk ihopkrupen i sitt nattlinne.

Och ambulansen körde henne till psyket.

Med mascarans tårar rinnande
som svarta floder ned över kinderna.

De galna okontaktbara ögonen.

Inte mycket till familjefrukost,
morgonen därefter kan jag meddela.

I bästa fall kunde vi få en halv special på Vårväderstorget,
på eftermiddagen,
om vi hittade några kronor de hade glömt i töcknet.

Och dessa sönderslagna lägenheter.

Och vår lillebror som de satte på fosterhem.

(inte så konstigt att jag valde att sova i parkeringshus ibland)

Och om min otroligt märkliga,
och enorma framgång,
i mitt vuxna liv därefter.

Och jag vet att du kräks.

På mitt enorma självbekräftelsebehov.

Min självupptagenhet.

Men.

Tyvärr.

Så är detta är endast min överlevnadstrategi.

Som hjälper mig igenom livet.

Den föddes i helvetet!

Och den kommer tyvärr att leva kvar inom mig,
i resten av mitt liv.

Jag jobbar som fan på att förtränga allt detta,
men ingen människa går hel igenom sådant jag upplevde.


Men jag vet också.

Mycket tydligt!

Så tydligt!

Att jag inte kommer inte kasta ut några stolar.

Den skiten kommer jag aldrig att upprepa.

Jag har uppenbarligen lärt mig,
några saker i mitt hårda liv.

Jag rör aldrig dig,
eller mina barn.

Eller kastar ut några stolar.

Det vet du!
(Så otroligt väl. Efter snart 30 år.)

Jag kommer aldrig att bli som dem.

Jag vägrar bestämt!

För att jag vet.

Att jag älskar er.

Oavsett hur allt detta slutar.