Stagen knakar knirrar
under däck finns de vilda
under däck är samtal på egen risk
allt kan vinnas: Ett nytt sätt att tänka.
Någon gnäller över förlorade livslögner, någon skrattar och blir en säl.
Vad kan jag lära ut? Vem är chef här på hälleberget eller är det en paradisisk ö vi hamnat på.
Några har låst in sig på pannrummet för att ömsa skinn... idag ska jag prata om proportioner, de mänskliga.
Jag orkar inte höja rösten.... ljuset från lysrören stirrar på mig efter sommarlovet.
Nå vad har du att säga som är så viktigt? Ångesten rinner i svettsjöar mellan brösten. Nervositeten första dagen första gången vi möts helt nya för varandra är som en svettslåga i magen. Skär ut den första lite platta bilden av oss själva.
Hej här är jag!
Vi ska prata om konst. Spåren i sanden av olika verktyg. Avtrycken från Joseph Beuys springer hit och dit i rummet.
Någon fastnar i romantiska tillbakablickar. Målar ljuslockiga gudinnor ridande på enhörningar hela dagarna.
Proportioner. Balans mellan den egna galenskapen och den som vi redan sorterat in under en skylt. Relevanta bungyjump mellan historia och nutid.
Bygga rummet.
Vem bygger rummet som heter "Så länge skutan kan gå så länge hjärtat kan slå" bland gips och färg och skit.
Är det ett arbete att skapa trygghet kring den unika rösten? Många kommer hit efter ett halvt liv. Ett liv som inte varit deras eget kanske någon annans.
Tänker konstnär kan man väl bli. Samlar ihop trasorna av sitt självförtroende och bara går in genom dörren. I skallen smärtsamma livserfarenheter och schlagern Du ska inte to tro tro...att du är något....
Du finns säger jag och på en människa kan du få in 8 huvuden på längden.
ögonen sitter ungefär mitt i huvudet. Vad mer.
Vi får öva oss idag och imorgon.
Se möjligheter där andra gett upp. Det är det vi jobbar med.
Att måla fram hallonsnåret på en plan yta eller att packa in nyckelknippan i bergskristall. Vad vet jag . Bara att trettiofem stycken Robinsar Crusoe har funnit sin ö.
Läderjackorna lyser som tropiska ormar och alla nästan alla är glada.