Vår floras alla örter
gjorde vägen full av doft
Där vandrade de hungriga
på sten som blivit stoft
De var så ystert glättiga
med miner som av sol
Vad för är smärtans ansikte
en lysande viol

Vart knaster under marschen
hördes klart och aldrig fel
Det var det hårda ljudet av
vår plågas ena del
den delen som de vandrande
blir vän med varje dag
Dess andra del är ansiktet
som lyser av behag

När ej de kunde sjunga
nog var gruset rot därtill
Med fötter som är trasiga
väl ingen sjunga vill
De gick så lätt, de hungriga
som var det livets dans
Vi sörjer dem ibland med ord
men aldrig med en krans

Av sten och grus blir dyner
och av fötter blir det blod
Hur skall vi orka minnas dem
som utan trygghet stod
de hungriga, som utan makt
blev dimmor från i går
som gick ur tiden kort och rakt
med vaga, ynka spår

Så trasa dina fötter
skall du se om de får fart
om glatt du orkar tralla då
till målet ifrån start
med enahanda dagars slit
var dag den andra lik
av mödor som i ledan föds
och vem av det blir rik.



1/5 2011