Edelweiss har legat förkyld i några veckor.
Då tänder han inga lampor alls.
Han knyter ihop soppåsen och ställer den vid ytterdörren,
sneglar ut i titthålet
och rättar till röran lite med ena foten bland reklam och annat.
Sedan går han tillbaka in igen
in i det kvava rumsutrymmet och lägger sej igen
i den nedsuttna soffan.
Ovanför hoppar barnen och stampar i golvet medan Serbisk folkmusik
ljuder ut över gatan.

Morgonen fortgår
och låter tiden passera förmiddag.

Lite mer folk ute lite mer trafik med andra ord precis som vilken
dag som helst.
Då man gör sej i ordning rusar i väg för att hinna i tid.
Edelweiss bryr sej inte om tiden.
Han har slutat att tänka över huvudtaget.
Ett vakuum utan botten utan resår utan nattlampa och kvällslektyr
utan sängbord utan fotografier
i bröstet slår hjärtat så lugnt
och så stilla
medan andetagen nästan slutar.

Trädet som står utanför är en gammal ek.
Den har stått där så längre

långt innan bebyggelsens ursprung. Den bara står där
och låter vinden röra vid dess knotiga grenar
Medan bärgningsbilar forslar bort den förbrukade gamla rishögen därifrån
producerar var och en av oss en splitter ny till dej och mej

(C) Lars Gullberg fredsälskare och människovän