Jag mår så bra, just nu. 

Får jag inte skriva då? 

Får jag bara skriva om det onda, det svåra, det jävliga och det abstrakta? Får jag bara leka poet när hjärtat gör ont?

Får jag inte skriva om det glada, det käcka och det fåniga? Det självklara och det banala. Får jag inte skriva om min tillvaro när jag mår bra, får jag inte skriva om ljuset, det uppenbara och det lätta, bara för att det är simpelt?

Kan jag inte få skriva ned hur det känns när livet är ljust och helt, även om det må vara alldeles bottenlöst, om så bara för att kunna påminnas om det när livet spricker igen? Om så bara för att peppa mig själv. Om så bara för att utmana mig själv. 

Det är en utmaning för mig att skriva om det fina; det är så mycket enklare för mig att skriva om det fula. Orden blir liksom till där allting brister, och den upplevelsen är jag förmodligen inte ensam om. 

Men jag har utmanat mig själv att skriva även när solen skiner. Att skriva även när jag är i harmoni. Att också förstärka det bra, att försköna det vackra och upplyfta det simpla. Att inte bara förvärra det onda, förhemska det jävliga och hårdra det ledsna. 

Så jo, jag får.

Jag får skriva när jag mår bra. Jag får skriva om när jag är bra. 

Det bestämmer jag.