Hur det gick till vet jag inte, men du nuddade min själ.
Du är den första och den enda som har lyckats med den bedriften.
Jag lämnade dig med ett stort hål i mig.
Tiden var inte redo, jag var inte redo. Inte heller du.
Hoppet om den framtida episoden i mitt liv får mig att känna mig levande.
Hoppet om ett möte, senare i livet. När allt är rätt.

Du sa att du gillade att lämna din dörr öppen, om så en glänt.
Och det var den meningen som födde min längtan, och mitt hopp.

Meningen som håller mig levande.