Med säkerhet är min kropp ovan vatten igen. Gälarna tog jag av mig i samma stund som det gjorde som ondast, jag var tvungen att passera. Utan. Spränga lungorna och vänta på andetaget.

Det har inte varit dåligt att simma bland karparna i det svarta vattnet. Det har inte varit dåligt. Ibland har blänket ovan ytan nått min hud och jag har njutit några milda strömmar i djupet. Ögonen har vant sig vid mörkret och jag har ätit mig tjock.

Luften är snart höstklar. Jag känner hur läppen vrider sig lite när jag hör musiken igen och gungar kroppen lite lojt. 

Och jag begriper att det är nu det börjar.