när natten är mörkblå och sänker sej ovanpå den längtansfulla horisonten. En smal iris, tår vätskefull strand och liten eldstad där vid passet, hörnet in i en varm skön spricka vassa kanter en kupol av glittrande glas, kanske bo där vem vet, där höra vågorna och porlet, där som vattnet blänker, stjärnorna tindra som lekfulla barn upp mot en himmel så vid och mörkblå och där ingen frågar varför Saturnus har ringar, ingen ! inte ens en endaste människa, flugorna bara surrar på fönstret som små levande ting om sommaren, dom surrar. Så småningom går det upp för honom varför han hela tiden måste gå fram till fönstret och titta ut om natten, natt efter natt, se den underbara viken med alla båtar som glider in mot land, se hur han glider ombord och försvinner ut, när natten är mörkblå och sänker sej. För hans egen skull. av kärlek, av liv