I sommarsol pågår en parodi på familjefest. Som ingen vill gå på. Men inte vågar säga ifrån om. Medan kaffet serveras lyssnar vi på honom.

Hur han domderar och ger order till sin nuvarande kvinna. Förminskar henne med elaka kommentarer. Psykisk misshandel, som vi är så bekanta med sedan barnsben.

Kanske blir hon ändå inte fysiskt misshandlad, som mamma blev. En stilla förhoppning, vi bär.

Vi syskon är sedan länge vuxna. Men faller tillbaka till barndomen. Blir kuvade barn. Inte ens nu törs vi säga ifrån. Ta henne i försvar. Precis som vi aldrig vågade försvara mamma.

Så stark är hans makt fortfarande. Aldrig söndersmulad i konfrontation. Rädda och fega är vi fortfarande.

Hans yngste son dristar sig till att ha en åsikt om något, som inte passar sig. Och blir hotad med stryk. Dock stannar det vid tanken.

Men vi kamouflerar oss i glada miner. Försöker lätta upp stämningen. Medan vi lider inombords. För vår skull och för hennes skull.

Dagen tar äntligen slut. I lättnad åker vi hem. Men också i sorg och bitterhet för allt vi bär i ryggsäcken på grund av honom. Aldrig blir fria ifrån. Hemska bilder för alltid fastnitade på näthinnan. Och vi skäms för vår feghet.

Denna vackra sommardag, som bara blev åska och mörker.