Tusen gånger har jag dött tusen gånger invid ditt hjärta
tusen gånger har du slagit igång mitt just vid själva dödsögonblicket.
Jag dör så fort jag slutar att leva
det gör jag när jag går som i en bubbla med sprickor där små små skärvor
hela tiden hänger löst
några som inte orkar hålla sej fast utan som faller som ett stoft en och en bildar ett mönster i ditt köksfönster
som utsikt om kvällen.
De spricker ur fasaden till känslor som blir våra hjärtans blommor.
och skapar någon sorts mening
får oss att röra vid varandra
få omfamna och komma närmre
det är så kallt älskling där utanför de stålbeklädda sjutillhållardörrarna
det ekar våning för våning ner och vill inget hellre än att få klinga ut bryta genom hinnan och bli till liv.