När han var liten och där han växte upp var det självklart att gå i kyrkan på söndagarna. Men en barnakropp är inte gjord för att sitta stilla en hel högmässa. Det börjar klia överallt, av spring och upptäckarlusta som, om de inte får komma ut i ljuset, förvandlas till riktigt obehagliga virtuella myror i baken.

Så han brukade sätta sig långt bak. När ”myrorna” började klia, smög han ut och roade sig med vad som fanns till hands. Han läste på gravstenar! Stavade sig till namnen på människor han aldrig mött. Studerade datumen. Räknade på hur länge de olika personerna levat, år, månader, dagar... Vem levde längst?

Här och där fanns enstaka strofer ur dikter. Stroferna memorerade han för livet. I tonåren lärde han sig resten av de citerade dikterna...

Lusten att lära. Lusten att leka med lärandet. Lusten att bolla med siffror gjorde att hans självklara vägval var att bli lärare i bland annat matematik. För att hjälpa nya generationer att hitta glädjen som gömmer sig bland ekvationer och primtal.

Men han slutade aldrig att förundras över gravstenar. Om han hade lite tid över, kunde han på hemväg från ICA stanna till en stund på kyrkogården. Sen var det en smaksak om han gick ut genom den västra kyrkogårdsporten, från det nya gravfältet, eller via södra porten, förbi Klockaregården. I det senare fallet stannade han säkert till någon sekund vid kyrkogårdens allra äldsta ”gravsten”: I muren fanns nämligen runstenen efter Viger inbakad (men som sedan 1983 fått en mera synlig placering ute på gräsmattan).

Det var klart att han skulle ha en egen gravsten. Så om man har vägarna förbi kyrkogårdens norra port, och lite tid över, kan man fundera över att han hann bli sextionio och halvt år MINUS EN DAG.

Det där med ”minus ett” är intressant. Det är nämligen så man brukar kunna hitta stora primtal: Multiplicera två primtal med varandra, t.ex. 2 och 13057 och dra sedan 1 från deras produkt. Ja, det stämmer, Stellan blev 26113 dagar, vilket, självklart, är ett primtal!

----------------------------------------------
Bilden är en beskuren variant av en bild som Raphael Saulus donerat till publika domänen. Tack, tack!