Porslinsansiktet har en rispa.
bredvid står en elfenbenstatyett
kvinnan som står och studerar dom
liknar en vaxdocka
och jag märker att jag pratar med mej själv
på ett helt nytt språk.
Utanför butiken ser jag hundarna gå
med sina ägare i koppel,
jag börjar att sjunga på det nya språket
jag sjunger allt högre och högre
och till slut är tonen så hög
att den inte längre hörs.
Vintrarna uppe på högfjällen en bit ut
bildar en vit horisont när den lägger sej och vilar,
sjunker ned till ett streck om den genomskinliga atmosfären,
auran, planetens själ.
När hon i vax lyfter elfenbensstatyetten
ligger där två vita snöflingor
som om atmosfären andats in i butiken