ordlös brunn
ett.
är i ordlös brunn efter att du lämnat mig
här är väggarna hala av mögel
botten kall och geggig
luften kvav
är i ordlös brunn efter elva månader av din närvaros frånvaro i mig
efter dig har jag dragit mig i håret
försökt minnas dina fingrars konturer
tagit ett foto av mig själv efter varje gång jag fallit tillbaka
googlat ditt nummer och ljudlöst slickat skärmen ren från dina siffror
efter dig har jag legat med idioter och äckel
särat och kvidit
värnat om nätterna efter varann men inte om mig
lämnat min kropps avtryck i okända lakan
väckt främmande frisyrer i min säng
smekt kinder jag avskytt
gnagt hål i deras halsvener
blivit råtta
fött mina råttbarn i deras blod
rullat runt bland kadaver
vaknat dagen efter
så många dagar efter
med ditt namn på tungan
och mitt hår är längre nu
jag är mer än då
värnlös och tungt medveten om varje dag som måste levas utan dina skulderblad
mörkret man vänjer sig att se i
när stearinljusen tar slut och jag slitit av mig alla kläder
för krogarna stänger så tidigt nu och dom sa att jag var större än hur du sett på mig
två.
att du var en av hundra och att min vargflock alltid skulle komma ikapp såna som du
Och dom talade om hämnd och flytande föda
kroppsvätskor och sugrör
hud och dina födelsemärkens skuggor
hur jag förbannat sommardagen du föddes
datumen som bränner som eld
att jag till slut är själv med dig
efter flockens jakt och din flykt över bergen
hur dom för dig till mig
hur du naken och rädd krälar på golvet framför mig
att min päls skymmer mitt väsen och smärtan när du inte känner igen mig
och jag låter mig tänka att du är vackrast naken
i rädslans ovisshet
passerade drömmar slår mot marken
en glänta vi tänder eld på innan flocken lämnar oss ensamma
hur jag får dig att tro att jag skonar dig
ett lättat ögonblick med dina fingrar mot min hud
sedan återvänder flocken
mina drömmars vargar
och jag ser röken som stiger mot himlen
när de utan ord sliter din mjuka hud i stycken
tassavtryck i blod och lera
axlar jag kysst tusen gånger
underarmar
brösthår och fingertoppar jag minns i mina drömmar
dom är flock
dom gör vad flocken skall
smeker kött med vita spetsiga
genomborrar
med gula ögon
och lämnar dig utspridd
naken
skändad
under fallande snö ovan jord
och efteråt
tystnaden
du blir ett med marken och jag
vandrar stigen till ordlös brunn
faller självmant ner
granne med jorden som kommer sluka dig
i stillhet med värmande snöflingor
vajande i din kärleks trådar
lyssnande flockens triumferande klagovisa och dina sista andetag
ensam
fast
i ordlös brunn
än