Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

ordlös brunn

ett.

är i ordlös brunn efter att du lämnat mig
här är väggarna hala av mögel
botten kall och geggig
luften kvav

är i ordlös brunn efter elva månader av din närvaros frånvaro i mig

efter dig har jag dragit mig i håret
försökt minnas dina fingrars konturer
tagit ett foto av mig själv efter varje gång jag fallit tillbaka
googlat ditt nummer och ljudlöst slickat skärmen ren från dina siffror

efter dig har jag legat med idioter och äckel
särat och kvidit
värnat om nätterna efter varann men inte om mig
lämnat min kropps avtryck i okända lakan
väckt främmande frisyrer i min säng
smekt kinder jag avskytt
gnagt hål i deras halsvener
blivit råtta
fött mina råttbarn i deras blod
rullat runt bland kadaver
vaknat dagen efter
så många dagar efter
med ditt namn på tungan

och mitt hår är längre nu
jag är mer än då
värnlös och tungt medveten om varje dag som måste levas utan dina skulderblad

mörkret man vänjer sig att se i
när stearinljusen tar slut och jag slitit av mig alla kläder
för krogarna stänger så tidigt nu och dom sa att jag var större än hur du sett på mig







två.

att du var en av hundra och att min vargflock alltid skulle komma ikapp såna som du

Och dom talade om hämnd och flytande föda
kroppsvätskor och sugrör
hud och dina födelsemärkens skuggor

hur jag förbannat sommardagen du föddes
datumen som bränner som eld

att jag till slut är själv med dig
efter flockens jakt och din flykt över bergen
hur dom för dig till mig
hur du naken och rädd krälar på golvet framför mig
att min päls skymmer mitt väsen och smärtan när du inte känner igen mig
och jag låter mig tänka att du är vackrast naken
i rädslans ovisshet
passerade drömmar slår mot marken
en glänta vi tänder eld på innan flocken lämnar oss ensamma
hur jag får dig att tro att jag skonar dig
ett lättat ögonblick med dina fingrar mot min hud

sedan återvänder flocken
mina drömmars vargar
och jag ser röken som stiger mot himlen
när de utan ord sliter din mjuka hud i stycken
tassavtryck i blod och lera
axlar jag kysst tusen gånger
underarmar
brösthår och fingertoppar jag minns i mina drömmar
dom är flock
dom gör vad flocken skall
smeker kött med vita spetsiga
genomborrar
med gula ögon
och lämnar dig utspridd
naken
skändad
under fallande snö ovan jord

och efteråt
tystnaden
du blir ett med marken och jag
vandrar stigen till ordlös brunn
faller självmant ner
granne med jorden som kommer sluka dig
i stillhet med värmande snöflingor
vajande i din kärleks trådar
lyssnande flockens triumferande klagovisa och dina sista andetag

ensam
fast
i ordlös brunn
än




Fri vers av tildam
Läst 225 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2015-08-23 23:01



Bookmark and Share


  petter rost
En så infernalisk text! Du rör dej genom denna erfarenhets upplevelse, stunder, scener som i en helvetesvandring – alltid långt nere, på golvet, utefter marken, jorden och djupt nere i den, i en ömsom svärande, ömsom beende "ordlös brunn"... i sig en fantastisk metafor.
Det är högt tryck i denna poesi, nästan skoningslöst när jag har följt din poesi här på poeter.se. Nån gång måste detta tryck spränga den värld där det är instängt – det kommer att bli ett explosivt slut. Jag känner en lockelse i detta redan nu och jag vet att du kommer att stå upp som fågeln Fenix ur askan, nästan som en vision.
2015-08-31
  > Nästa text
< Föregående

tildam
tildam