Den unkna, uppgivna och stressade stämningen i en tunnelbanevagn på väg hem från det dödligt monotona arbetet. Hur vi vet att vi älskar varandra, men vi orkar inte.
Vi orkar inte stå emot ytligheten, speeden, lögnerna. Vi gör det vi gör, försöker vara vänliga i en slags värdighet, trots allt. Vi bygger oss en helgad och skyddad ö mitt i allt kaos. För oss som har känslor och öppna ögon gör det ont att leva i den här världen. Folk är vanvettigt rädda. Man bäddar in sej i en falsk trygghet av allt som går att ta till. Tystnaden långt långt in i en riktigt gammal skog, är egentligen det enda som existerar. Du, skogen och tystnaden. Du och din sorg och längtan. Rådjurets modersögon, hur dom strömmar utav ömhet och frid. Tänker jag när jag blundar i tunnelbanevagnen, för jag vill inte delta i den här verkligheten. Jag vill bara hem och leka, skratta och gosa med dina underbara barnbarn. Dom är som vi, dom förstår, dom bara är. Ljus. Besjälat busljus, lugn och ro, med plastfarfar. Glädje, är vi inte skapade till att vara glada?
Han hade inte skuggan av en chans, din dotters kille, när han
blev påkörd utav rattfyllot. Barnens störtgråt kommer inte lika ofta längre. Vi har gjort allt som står i vår makt för att hjälpa dom och din älskade dotter. Vi har till och med bett, bett och bett till den Gud vi har så svårt att tro på. 4-årige pojken sa en morgon: Jag har träffat Pappa!! Han har det bra, och vi ska ses sen i himlen, och han är här hos oss, och det finns berg av glass i himlen!!