varför stod jag vid busshållplatsen utanför Frasses gatukök och frös mitt i natten? alla bussar där gick ju till Kallinge. var det verkligen en nödvändig omväg för att komma till Espedalen, eller hade sonen lurat mig? han bodde ju inte ens i stan längre, hade han verkligen koll på busslinjerna? eller var det bara för att hedra minnet av Anders & Måns fantastiska iscensättning av Ronneby Blodbad med legogubbar?

bussen anlände och förde dottern och mig till ett hotellrum i Malmö, där vi bäddade i den breda sängen. jag frågade dottern om hon ville låna min sovsäck, men hon förklarade att det dög fint med det tunna rosa täcket. jag hakade av kapuschongen till den dimblå sovsäcken och erbjöd den åt dockan. dottern verkade nöjd med arrangemanget.

nästa morgon lämnade jag lillan i mormors vård, grenslade den elektriska traktorn och styrde kosan mot Flen. eftersom fordonet höll ganska låg hastighet höll jag mig så långt det gick till cykelbanorna. elmotorn klarade hela backen upp till torget utan mankemang. när jag kom fram till den jättelika rutschbanan knackade jag på dörren till timmerstugan för att be om att få låna ett eluttag och ladda batteriet. ingen öppnade. jag började klättra uppför stegen till rutschbanan för att titta på utsikten över sjön. då hörde jag en röst bakom mig. värdinnan förklarade att rutschbanan var stängd för kvällen, men när jag sade mitt namn och förklarade att jag varit där två gånger förut hejdade hon sig och gick efter gästboken. jag signerade och hon nickade igenkännande: fritt fram för en paketlösning, rutschbana, sovrum och pizzabuffé. jag rutschade ned i svalget och hittade mitt sovrum. sängen hade ett tjockt vitt sidentäcke och jag sov drömlöst.

nästa morgon visade det sig att pizzabuffén inkluderade en sällskapsherre för en natt och ett delat bord för fyra. sällskapsherren påminde starkt om en gammal teaterbekant från Bräkne-Hoby. jag visste att han var en flyktig charmör, men det passade mig riktigt fint, jag var ju också bara på genomresa. det vithåriga paret mittemot berättade att de gillade golf och ost, och att de hade gått i samtalsterapi i nitton år för att arbeta på sin relation.

under hemresan hörde jag taxichauffören prata i biltelefonen och kalkylera de sammanlagda resekostnaderna med hjälp av taxametern. han skrattade glatt och prutade lite åt mig, han visste ju att jag inte hade så gott om pengar. med i bilen fanns en japansk reseledare med rödtonade hårtoppar, som hette något mittemellan Kamikaze och Koh-i-Noor. han speglade sig i backspegeln. jag vet inte vad han fyllde för funktion, men han gjorde ett mystiskt intryck.

hemma var ingenting sig likt. mitt hus hade krympt till en enrumslägenhet med kokvrå, som jag delade med mormor. trappan var röd, brant och hal. vägen var belagd med gummi och lutade starkt. en bil lyfte i kurvan och bromsarna gnällde. jag gick in på Maxi där jag sökt jobb häromdagen. nu ville dom inte ha mig längre. ICA-kassarna var utbytta mot konsumkassar och varuhuset fyllt av båtar och husvagnar. 

jag tog mig över gummivägen igen ett steg i taget genom att lyfta benen med hjälp av armarna. när jag precis slagit igen porten kom en gammal elev från SFI och trängde sig in. jag mindes henne som en av de trevligaste i klassen, men nu var hon lusfräck. hon listade sig till portkoden och skickade sin lille listige son genom gallergrinden för att sno åt sig nycklarna. till slut lyfte de tillsammans helt resolut porten från gångjärnen. jag skrek och släpade mig upp för trappan. mormor tröstade mig och förklarade att jag borde ta en vilodag med alver, alvedon, ajvar och ajvide.