Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Snedsteg

Jag minns mina första vårar när jag sparkade grus på gårdsplanen nedanför vårt lägenhetshus. Femton centimeter fötter i vita gympaskor sparkade boll med grannbarn utan fotbollar och kortare sommarlov än jag. Jag minns mina första vårar. Jag låg på frostigt gräs och vinterjorden spred kyla längs ryggraden. Jag tittade på fåglar som jag i dag tittar på människor. Som rör sig, som verkar ha så mycket för sig. Alla mer än jag. Jag tittar på människor som fåglar som att de kan ta sig var de vill.
Jag tittade på fåglarna och såg människor med näbbar människor med klor bland vårens första fjädermoln.
Jag minns den första sommaren med svettpärlor längs ryggraden. Jag kunde inga ord för dem än men de rann ned för ryggen. Baddräkt över fyraårsmage och nya flip flops jag fått av granntanten. Jag kunde inte gå i dem förstås. Vassen var man tvungen att vada igenom för att komma till badplatsen, jag utan skor. Där hittade vi en död huggorm en gång.
Mitt ljusa torra hår i en fläta i nacken, den var precis lika lång som hälften av halsen och lika tunn som mitt pekfinger när jag var fyra år med svettpärlor längs ryggraden och barfotafötter i ormbon.
Jag minns mina spretiga fingrar på femårsdagen. En rosa cirkel på det gröna och små svarta prickar på toppen, sedan var mina naglar vattenmeloner. Hon målade dem med tops. Mamma med det röda vågiga håret som föll ned på mina kletiga naglar och fastnade om hon inte satte upp det i en boll på huvudet. Jag tyckte alltid att det såg ut som en kanelbulle med det rödbruna i en snurra. Det blir inte lika fint längre som när jag var fem år och mamma målade exakta avstånd mellan kärnorna som jag alltid tuggade på.
Jag minns den hösten jag började skolan med för stor ryggsäck som hängde över mina bruna axlar. Runda glasögon på näsryggen, den hade fräknar.
Jag heter Amanda och jag är sju år. Jag heter Amanda och jag är sju år.
Som ett mantra i huvudet medan tjugo centimeter fötter i rosa skor med kardborreband steg för steg närmade sig skolan. I trapphuset ekade allt man gjorde och sa men jag sa ingenting i trapphuset den första skoldagen.
Jag heter Amanda och jag är fem år sa jag när man skulle presentera sig för klassen och alla skrattade de åt mig för jag var sju år men såg mer ut som fem och alla trodde jag kommit fel.
Jag minns när snön kom redan i oktober. Det var höstlov och mitt hjärta var krossat för första gången i livet. Jag gick i samma trapphus som ekade mina steg. Han var överallt när jag loggade ut och in på Msn tio gånger på rad för att han verkligen skulle se att jag är vid datorn skriv till mig då.
Under det vita täcket låg röda lönnlöv på marken och ingen i min ålder hade förut sett snö i oktober.
Sen minns jag våren som kom där efter och hur glad jag var över knopparna i Kungsträdgården. Jag fick nya sammanhang att sparka småsten med. Nya tjejer med höga röster som lärde mig att skrika vårskrik, säga dra åt helvete med en speciell betoning på vete så att det gick kalla kårar längs varenda pubertetspojkrygg.




Prosa av k-sen
Läst 108 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2015-08-24 20:03



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Glatt ger jag texten tvenne rosor!
2015-08-24
  > Nästa text
< Föregående

k-sen