Det är konstigt hur dina avtryck fortfarande får mig att skaka som ett asplöv. Det räcker med några ord på en datorskärm och jag får en sån känsla i kroppen att jag inte riktigt finns där just då, jag är i en annan tid. En tid då du var den enda som betydde något för mig. Och verkligheten får dra i alla trådar som finns för att inte tappa greppet om mig.

För även om det var flera år sen, (så många att det har gått från en siffra till två när jag räknar hur många år sen det var vi älskade varandra.) Så sätter du varenda liten bokstav i det där hålet som du så noga grävde när du lämnade mig. Det var som att du byggde ett hål som du såg till att bara du kunde fylla och nu kommer du tillbaka och lägger lite i taget i det.
Du lagar mig nu. Som ett löfte du skapade i hemlighet förr. Egentligen ville du bara lämna ett avtryck kanske. Se till att någon i alla fall skulle älska dig en stund och sen faktiskt sakna dig (för hur ska du annars veta hur det känns om du aldrig får uppleva det.)

Och jag skrapar av mig smutsen från mina kläder och ställer mig upp.
Vinkar till dig och viskar till dig att det är lugnt.
Att jag förstår. Och jag förlåter dig.

För en dag kommer du att bli min…igen.
För jag vill också vara älskad och saknad någon gång.