"Har du tagit min telefon?" frågar jag medan jag drar på mig strumporna. Jag ställer frågan fast jag vet ditt svar.
"Naturligtvis inte! Du måste ju lära dig att lägga sakerna på samma platser!" säger du och knäpper på kaffebryggaren. Jag ser rynkan mellan dina ögonbryn. Snabbt nollställer du mimiken och häller upp fil. Medan du äter letar jag suckande och stönande under sängen, i fickor, bakom dörrar, under kläder och kuddar. Suckarna blir allt högre, svordomar läggs till. Som om det är ditt fel att jag måste leta. Till slut ser jag, under kudden i soffan ligger telefonen!

Kladdig av svett går jag mot ytterdörren med snabba steg.
"Ha det så bra idag nu,"säger du utan att lyfta på huvudet. "Du med," svarar jag tunt, slänger på mig kappan och stänger dörren.
Handen trevar i fickan, mobilen är där. Om jag nu bara kunde hitta min lust också.

Jag ser mig omkring under promenaden till busshållplatsen. Långt ute på gärdet står ett rådjur. En svart katt sitter orörlig vid vägkanten intill grannens hus. Våra ögon möts när jag passerar. Dimman målar lätta stråk över morgonen. Ingen enda människa syns till. Den tidiga timmen manar till lugn. Jag lutar mig mot en björkstam i väntan på bussen. Olusten minskar gradvis medan jag tar djupa andetag.
Men taggen av dåligt samvete sitter envist kvar.
Inte i ett enda ögonkast möttes vi idag.