Det ser ut som onsdagar. Men jag hittar inte dej här.Förr var onsdagarna öppna i kanalen. Nu har dom placerat en vaktkur där hjälp mej hitta rätt.
Rätt som det är har det blivit torsdag och jag har kommit fram till en bro.
Vakten i kuren frågar mej, vill du lämna mej
kvar här ensam ?
Vi står länge och blickar ut i vattnet. Sedan säger jag att det blivit mörkt.
Han tittar på mej och säger att veckorna går snabbt. Han börjar gå av sitt pass
och jag märker att tystnaden blivit kompakt. Kanalen där ute rinner runt krönet
bland husfasader och bortglömda dagar veckor och månader
Det blir fredamorron
och vakten är tillbaka i tjänst. Vi samspråkar en stund
och jag får en känsla av att vi har mycket gemensamt.
Sällskapet oss emellan
i en annars folktom plats.
Jag har väntat med frågan men nu går det inte längre
utan jag frågar vad det är han vaktar. Han stänger snabbt igen ögonen
och skakar på huvudet innan han svarar
att det var så här det var tänkt.