Jag ringer till kvällen den svarar inte jag blir orolig
och undrar om den fortfarande är ensam.
Någon borde vara där nu och svara.
Jag närmar mej den
och sträcker ut min hand som för att tända lampan i taket.
Det ekar runtom och ännu har ingen kommit hem,
jag sätter mej en stund och tittar på änderna som sjunker ned i becksvart mörker i kanalen,
spår av barn i en lerig backe uppför krönet där några köksfönster brinner och som vittnar om att de är välbehållna.
Plötsligt ringer natten jag svarar med trött röst
Den väser fram sitt namn och ber mej sova nu
ber mej sänka mina ögonlock jag hör vagnar kränga uppe på spåren och
jag svarar att hon är min ende vän,
natten min nåd och min stunds vila. Vi ligger tätt mot kyrkklockan nedbäddad i vinden, den sjunger för alla de färjor som blinkar där ute i inloppet. De som snart kommer hem i all evighet.