Jag älskade att vara vid sjön. Ända sedan jag låg i mammas mage hade jag varit där på somrarna. Nu skulle jag få vara där över helgen med min faster Lena och hennes två kompisar Gun och Sylva. Jag var i tioårsåldern och de var kring femton . Det kändes både spännande och lite märkvärdigt att få sova över där med dem. Det skulle bli första övernattningen utan vuxna.

Det var i slutet av augusti, ljummet i luften och riktigt mörkt efter solnedgången. Stugan var liten. Där fanns bara ett mycket litet kök och rummet vi skulle umgås och sova i.
Rummet hade två fönster. Ett på långsidan genom vilket man såg vattnet bara några steg nedanför stugan. Och ett på kortsidan. Genom det syntes berget med tallar och granar. Runt sjön stod barrskogen tät.
När vi packat upp våra saker åt vi korv med bröd. Sedan spelade vi spel. Lena hade tänt fotogenlampor och det milda ljuset fladdrade tryggt kring oss.
Medan vi satt och spelade yatzy ville Lena helt oväntat att jag skulle gå och lägga mig. "Det är sent nu Bitte" sa hon "så du måste lägga dig." Jag protesterade men hon var ihärdig. Vad är det som är fel tänkte jag , hon brukade inte tjata på det sättet. Till slut gav jag motvilligt med mig, nyfiken på vad som var i görningen. Jag lade mig på madrassen som bäddats åt mig på golvet.
Tjejerna satt vid fönstren alldeles intill så jag kunde höra dem där jag låg. Med jämna susningar och lite snarkljud låtsades jag sova. Öronen var spetsade och jag väntade spänt på vad som skulle ske. "Nu sover hon nog" hörde jag en av tjejerna viska. Sedan hörde jag hur det fräste av skummet när burkar öppnades och hur det raspade när tändstickor tändes. Cigarettrök spred sig i rummet, kliade i min näsa och fick mig att grimasera av obehag. Jaha, var det bara det tänkte jag besviket. Jag fortsatte ändå att låtsas sova.
Plötsligt hördes klampande ljud och det vibrerade i stugan. Jag flög upp från madrassen, sprang fram till min faster och tryckte mig hårt mot henne. Även Sylva och Gun hade kommit fram till henne och där stod vi tätt darrande medan klampandet fortsatte. Lena vände ansiktet uppåt och skrek " Vem där? Taket håller inte, kom genast ner därifrån!" men inget svar kom och klampandet fortsatte. Nu grät jag medan skräcken rann genom kroppen. Kanske var det något skogsmonster, spöken eller några galningar som förde oväsen på taket! Dessutom kunde taket rasa in över oss när som helst!
Med paniken i full blom rusade jag mot dörren. Men min faster hann ikapp mig och tog ett stadigt tag om min arm, höll mig bestämt kvar. Jag fortsatte att gråta och slog vilt omkring mig för att komma loss ur hennes grepp. Jag var övertygad om att döden väntade, antingen skulle jag bli krossad eller knivmördad.
Plötsligt upphörde klampandet. Steg närmade sig och det knackade på dörren. "Öppna inte!" skrek jag och drog i Lenas tröja. Hon ropade genom den stängda dörren "vem där!" med gäll och svajig röst.
"Det är Maggie och Siv," hördes det utifrån. Lena slappnade av och släppte in två personer som visade sig vara hennes kompisar. Båda var klädda i svarta regnrockar och gummistövlar. De skrattade högt åt sitt "bus". Ingen av oss föll in i munterheten och jag var så arg att mitt huvud kokade och jag skulle kunnat döda dem. Till slut kom det en lam ursäkt." Vi ville ju inte skrämma flickan..." Sedan sades inte mer och de gick sin väg.
Jag vägrade att lägga mig när de gått. Ölburkar och cigaretter plockades fram fast jag satt med och fotogenlamporna fick brinna hela natten.