En gång i tiden då vindarna blåste.
jag minns de som igår.

Jag minns kvällarna och duggregnen. Mannen vid kanalen. Jag minns hon i fönstret som blickade ut över natthimlen. Jag minns höstlövet hur det sveptes med och försvann.

Din varsamma hand som du lade över hans huvud som föll bakåt.
Vi står här och försöker få en förklaring.

Jag menar, om det vore morron nu hade skuggorna fallit åt vänster. Den grå hinnan över bron i ett dimmigt ljus från lyktorna.
kanske det fortfarande är i skymning. därför det känns så tidigt fortfarande.

Så vi står kvar här.
låter ljuset falla över oss och väntar.
Mannen i kanalen pekar bort mot staden, han säger att kyrkklockan
slutat att ringa.

En flock regnbågsfåglar
fladdrar över oss,

de går i en rak linje på en tråd som binder samman
himlen med jorden.

Jag börjar gå mot kyrkklockan.
Jag går och tiden känns långsam.

Ju längre jag går ju längre bort ser jag den. Jag vänder mej om
och mannen i kanalen
sitter tätt mitt emot mej runt ett bord vi sitter ensamma
och vi minns varandra,

minns kvällarna, minns duggregnen, minns hon i fönstret
som blickade ut över kvällshimlen,
minns höstlövet hur det sveptes med och försvann