Det griper tag i mig.

Klumpen i min hals rostar sönder och skär djupa sår längs hela min strupe

Runt hjärtat mitt slungas en kätting, som dras åt hårdare och hårdare

Något inuti mig går sönder ännu mer när jag ser dem

Kroppar som någon kramat om, svullna av havsvatten

Hår som någon dragit sina fingrar igenom, tovigt och fullt av salt och sand

Ögonen är det värsta. Tömda och tappade på liv. På själ. Evigt stirrande.

Ögonen är alltid det värsta

Dagligen mister de livet, och det är så lätt att glömma när man läser siffror på ett papper

Att det faktiskt är människor som dör var dag, i medelhavet.

Vissa av er kallar dem skattechocker. Vissa av er kallar dem för bidragstagare.
Vissa av er kallar dem för terrorister. Vissa av er kallar dem för skällsord jag ej vill nämna.

Men de är och förblir människor. Människor.

Vi är båda mördare, du och jag.

Jag önskar jag kunde tvätta bort blodet från mina händer. Jag önskar jag kunde göra mer än vad jag gör. Rädda världen lite mer.

Gör du?