Det fanns en vits med att låta mannen vara den försörjande parten i familjen. Det blev ytterst sällan snack om vem som var duktigast på jobbet. Man jämförde inte varandra på det sättet. Kärleken höll stånd.

Men kvinnan led. Många gånger. Och kunde bindas till hemmasysslorna med nya barn hela tiden. Många kvinnor fick ta emot mycket fylla och stryk av den olycklige maken som kanske inte mått bra från början och/eller slogs mot krafter i jobbet han inte mäktade med. Kanske han var arbetslös och det innebar närmast katastrof för ekonomin och kärleken.

Så kläckte makarna Myrdal 1934 i sin bok "Kris i befolkningsfrågan", idéen om att låta kvinnorna gå ut på "den öppna" arbetsmarknaden och så småningom börja konkurrera om jobben med männen. Barnen skulle uppfostras av samhället. Familjen skulle ersättas med "barnbidrag". Samhället köpte ut barnen och gav kvinnorna jobb.

I slutet av -60-talade presenterade den skotske psykiatern John Bowlby den första delen i sin "anknytningsteori" som nu för tiden ofta refereras till men sällan efterlevs av föräldrar.

På 70-talet började daghemmen växa upp som svampar ur jorden. I dag går ca 95 % av alla barn i förskola. Förvaring med lek = dagis, har blivit skola med allvar.

Under 90-talet var gruppen 18-24-åringar den "friskaste" i samhället med minst antal besök inom psykiatrin. 10 år senare var läget precis det motsatta. 2013 gick var tionde Stockholmsungdom mellan 13 och 17 år, på BUP. ( DN 22.5.2014 ).

Alla som har sina barn i förskola behöver inte ha det medan ändå majoriteten gör det. Eller....? Vad betyder "behöver" ? Vems behov talar vi om ?

Vem är det föräldern försvarar när den säger att barnet trivs i förskolan...eller t o m att barnet behöver förskola från 1 års ålder ? Självklart är att föräldern med såna ord försvarar sin egen rätt att arbeta och ingenting annat. Vi är så snabba på att lura oss själva med att barnet "behöver kompisar". En ettåring vet inte vad "kompis" betyder !

Frågan är nu om den tidiga placeringen på dagis/förskola ( före tre-fyra års ålder) är den stora boven, som jag har trott så länge, vad gäller den vansinniga ökningen av "Bup-ungdomar" /psykiatribesök ?

"Just det" !, säger den som vill opponera, "vi började redan på 70-talet att sätta barn på dagis.... varför skulle ett sånt samband visa sig först nu " ?

Jo av rent mänskliga orsaker. De första generationerna barn lämnades bort av mammor och pappor som var oerhört entusiastiska inför den nya "friheten" och samtidigt fyllda av moraliska frågor om det riktiga i projektet.

En mamma på 50-talet som INTE var hemma med barnen blev ju i det närmaste stämplad som sjuk och kanske rent av utfryst. Nu 20 år senare SKULLE man lämna barnen i samhällets vård ! Alltså, det var en oerhört schizofren verklighet som pålades oss.

Att bära på dessa diametralt motsatta känslor kan göra en människa sjuk skulle jag vilja påstå. Det är den ena orsaken till den "fördröjda reaktionen" på illamåendet vi började skapa. Föräldrarnas hemliga ambivalens.

Den andra finner man hos barnet och dess smått galna lojalitet till föräldrar och övrig vuxenvärld. Ett barn som tillfrågas om det mår bra på dagis/i förskola KAN inte säga sanningen om det samtidigt vet att mamman kanske är ensamstående och MÅSTE arbeta. Barn VILL inte "krångla" när det är hotat eller om mamman är hotad i existensen på minsta vis. Barnet ställer upp. Och ljuger för fridens skull. För förälderns samvetes skull.

Det här lojalitetsskådespelet tar några år innan det "går sönder". Och jag tror att det är DETTA vi ser i dag på Bup och i övrig psykiatri.

Bowlbys teori om den betydelsefulla anknytningen mellan barn och vuxen skördar nu motsatsen som resultat. Vi lyssnade inte. Vi kanske inte tilläts att lyssna på allvaret i den. Det kanske var något annat vi lockades av. Materia !?

Det är svårt att vara förälder. Ensam förälder speciellt. Erbjuds man en lättnad i det som dessutom är välsignad och betald, så köper man den.

Starka band mellan två vuxna med barn är svårare att "spräcka" än en ensamståendes envisa kamp om att till varje pris försöka klara upp "livspusslet" på egen hand. Det är bara det att de starka banden mellan två vuxna snart inte finns längre. Och man vet att även de "lyckligaste och rikaste" samboende med barn föredrar förskola framför egenvård av barnen !!!

Sverige har en lång tradition av att häpnadsväckande lätt kunna säga det ena, om t ex barn, och göra det andra. De ÄR det viktigaste vi har...MEN.....

Det finns även en annan sida av traditionen.

Du får vara fattig och alkoholiserad, sjuk och handikappad....MEN det ser inte bra ut. Och skulle du som sådan råka få barn så är vi över dig som en hök och kollar om du är en bra mamma/pappa....kanske vi tar barnet ifrån dig för barnets bästa. När du sen med desperation och förtvivlan reagerar på det med starka känslor, tas de som intäkt på att beslutet var rätt.

Att lämna och ta barn kanske ingår i en tradition vi odlat....det är ingen stor grej. Det är samhällets rätt att bestämma över oss. Och kärleken.

Som jag så ofta brukar uttrycka problematiken i vårt fagra land....vi kramar om barnet med orden "jag älskar dig" och sen går vi.


ps


Den här texten kan gärna ses som appendix till mina tidigare om ensamheten i Sverige och speciellt på Kungsholmen....världens ensammaste plats. Se gärna dessa. Ty vad är det som gör att människor öht söker psykiatrisk hjälp, ung som gammal, om inte den djupa inre känslan av att inte ha någon. I folkhemmet Sverige !

När man tänker på det och att vi både vill rösta på SD och samtidigt kanske är bäst och snabbast i världen på hjälpinsamlingar vid katastrofer....så undrar man än en gång....vad fan är det att vara svensk ? Varför mår vi så satans illa ? Varför växer hatet mot kvinnor ? Varför växer våldet öht ? Går vi alla omkring och längtar efter mamma...tyst...i hemlighet ?