Det är ett tröstlöst regn som genomlöper

vår stad och skvallrar om en tidig höst

försöker värna om min egen röst

i det jag uttrycker och det jag köper

Nu drar jag filten tätt omkring mitt bröst

och undrar vem det är som regnet döper

jag ser en tanig man som dyvåt löper

jag hoppas att han kan nå eld och tröst

Höstregnets droppar målar i mitt fat

min ödesväv så vått och klart astralvävd

en frusen hynda och en raggig hund

Jag fångar bilden i en höstsonat

den är rätt skev, kanske diagonalvävd

men ändå sann i denna tid och stund