Personen var kidnappad. Irriterad var han, men orkade inte protestera. Han skulle nog inte göra sig förstådd iallafall. Han lugnade sig metodiskt genom att tänka på att han snart kanske skulle ha tid att skaffa katter i lösvikt – enligt sägner var just de av bäst kvalitet.
Fram for han nu i en buss, tycktes det. Radion spelade upp musikens enda fyra ackord, som tycktes gälla i denna del av världen.
Solen gäspade över de gränslösa grönmarkerna där någon odlade något och verkade inte bry sig om att Personen satt i knipa. Personens syn på det hela var sorgligt nog ömsesidig med solens.
"Nu är vi framme, yo! Häng på, grabben!", sade en av kidnapparna och ramlade skrikande ur bussen.
"Varför?", svarade Personen uttråkat och förberedde sig på hemskheter.
"Men hallå, vi ska ju göra lasagne... sen ska vi kasta på varandra! Det blir gemenskap, yo!", skrek en av kidnapparna från gatan, log med slutna ögon och gestikulerade märkligt med händerna.
Just när kidnapparna förstod att Personen inte självmant skulle ramla ur bussen och var på väg in igen för att kidnappa honom, förstördes en glasruta, inte av blåsten, utan av en viss avlång burk.
Burken var numera en duktig simmare.