Jag skymtar dörren längst bort i korridoren, ljuset som sipprar ut, rösterna.
Jag hör andetag.
Där ligger jag år 2055 jag går fram och hälsar försiktigt, sätter mej
och vi tittar på varandra. Jag tar i min hand och tackar
för att jag tog hand om mej så väl det liv jag levt. Du frågar om husen står kvar på gatan där jag bott,
jag berättar att ännu en barndomsvän gått bort. Träden utanför har gula blad. Det är någonting i ögonen som får mej att känna vemod.
Det är någonting med hösten och alla dom dagar som passerar.
alla de överfulla tågvagnar med människor som har en enda sak att uträtta.
Tills snön smälter
och vattnet det blänka över sjö och strand innan lysröret släcks och jag lämnar framtiden i mitt öde