Vi är våra sjöar och dagar, vi är de enda här och himlen är ingenting, vi är och vi kommer bli de enda här.
Snart är det vinter och skuggan skymmer.
Planeten liksom skruvar på sej lite, lite långsamt en bit, så långsamt
att vi endast ser hur mörkret faller bit för bit.
Vi går här nedanför längs gatan på väg nånstans, var vet jag, När gatan tar slut står jag där undrande precis som du. Står där och blickar ut över stjärnhimlen

Vi undrar varför
och vi ber om
och önskar någon Gud
inför vårt öde
att finnas till.

Träden de står där, de bara står och tänker, de tänker högt upp i skyn,
låter naturen klä av deras blad låta de dö bort en stund i skymningen
för att åter födas till liv.
Ditt åldrande ansikte, ditt ansiktsuttryck är så fullt av minnen,
varje rynka bär på en tid. har så mycket att berätta, så många blad att skriva ned, som om vi var böcker och träden som fälls och blir bokhyllor, våra kroppar i våra vardagsrum, och vi läser om hur de en gång stod där
och fällde sina blad i skymningen, sjöar blev dagar och vi dom enda här