Mamma mamma... MAMMA!!, jag håller på att gå under...
Det sa han aldrig, för dom talade aldrig så med varann.
Hennes älskade lilla pojke sjönk allt djupare ner i dimman
som han i 17-årsåldern gick in i... för att slippa känna,
för att slippa smärtan över att vara så ensam med sej själv.
För att komma undan det som inte gick att komma undan,
den oerhört taskiga självkänslan, förvirringen och rädslan
Så ljuvligt att vara i en dimma där man kan skapa sej ett
äkta superstarkt nytt jag, lyssna på utflippad musik och
leva i fantasierna. Det är nån därute i köket... Vem är det?
Just det, det är hon, hon som jobbar, städar och lagar mat,
det är visst min mamma, jag har ingen aning om vem hon är,
jag skiter fullständigt i hennes ältande om sin skattesmäll,
överkonsumtion på kredit och felval av män. Jag minns inget
annat än det här underbara flummiga tillståndet på mitt rum
med The Doors, The Cure, Joy Division, Siouxsie and the Banshees,
Pink Floyd och Jimi Hendrix. Vilket förstklassigt
hotell jag bor på, med maten serverad av hon den där
människan, är hon verkligen min mamma? Vem är hon??
Vad vill hon mej? Jag minns ingenting. Jag vill bara vara
i det här underbara smärtfria tillståndet. Jag är i klass med
Jim Morrisson! Polarna gillar mej. Snett över gatan ligger
radhuset där jag bodde när jag var 7-11 år gammal.
Jag tänker aldrig på den tiden, reflekterar och reagerar
inte när jag ser det. Jag vet ju vad som hände där.
Min pappa tog livet av sej natten mot min elfte födelsedag
den 4 Maj, 1976. Så var det. Det vet jag ju. Men jag har
inte nåt minne av det. Nu är jag här och nu, och lyssnar
på en jävligt skön platta, tysk industrirock, fullständigt
genialt vansinnig musik. Jag har ont i magen. Jag är nervös.
Jag är ensam. Jag heter Johan. Jag är rädd. Jag är 17 år.
Nu ska jag och kompisarna festa loss. Jag får nästan aldrig
nån tjej. Känner mej konstig. Vill inte. Vill. Måste. Nervös.
Jag hoppade av gymnasiet för jag var livrädd för matten.
Nu sover jag till lunch, är uppe halva nätterna och lyssnar
på musik. Jag känner mig konstig, dimmig i huvudet,
(gränspsykotisk), ont i magen, aldrig riktigt glad, kan inte
gråta, förutom pånyårsafton då jag drack vin och grät
tillsammans med Fia. Och jag sprang ut i strumplästen
flera kilometer, väldigt uppvarvad, (manisk).
Jag tänker att jag vill dö, men jag skulle inte våga ta
livet av mig. Vart tog min lyckliga barndom vägen?
Den försvann när pappa tog livet av sig. Det var då
som jag började må dåligt, men jag sa det inte till
någon och höll en mask, och dövade min ångest och
oro med hårdrock. Började göra dumma saker i nåt
slags självförakt och för att få utlopp för mina
förträngda aggressioner. Om fyra år så öppnar sig
helvetets gap och slukar mig. Schizofren psykos.
Men jag förstår inte att jag är psykiskt sjuk när
jag är sjutton år. Och inte hur livsfarligt jag lever.
Jag tar berusad på alkohol och mani mammas bil
och kraschar ut i skogen. Jag vägrar att följa med
till psyket efteråt. Jag har inga problem, är jag besatt
av att tänka. Det fanns ingen sund auktoritet som
kunde ta tag i situationen, och ryta ifrån åt mig, utan
jag fortsatte sova på dagarna och vara uppe på nätterna
och lyssna på Joy Division och The Cure, musik som
jag inte var mogen att smälta varken känslomässigt
eller intellektuellt. Depprock. Ett passande soundtrack
till mitt psykiska tillstånd. Jag sjunker allt djupare
ned i gränspsykos. Mina vänner och kompisar förstår
inte det, utan tycker att jag är en häftig och trevlig
kille, om än lite konstig på fyllan. Det tragiska dramat
fortsätter på sin väg mot helvetet. Mamma vaknar en
dag på våren 1984, och kopplar in socialen som kommer
tillsammans med läkare. Jag hoppade ut genom fönstret
och sprang ut i skogen. Där och då borde det ha skrivits
vårdpapper på mig så att jag hade fått tvångsvård.
Jag är nitton år och helt vilse i tillvaron. Festar med
polarna och kastar frisbeegolf. Mamma bestämmer i
desperation att jag ska flytta hemifrån. Vad hon inte
förstår är att jag inte på något sätt är mogen och redo
för att bo självständigt. Jag är kvar i en elvaårings
känslor. Jag fastnade i elvaårsåldern i min utveckling.
I början utav september 1986, jag är tjugoett år gammal,
så imploderar jag i en psykos. Jag kan inte tänka mig
något värre att vara med om, jag hade plötsligt inte
någon identitet överhuvudtaget, jag mådde så vidrigt
dåligt, och det höll på i ett år. Det kändes som fem år.
Jag försökte valhänt ta livet utav mig två gånger under
detta år. Jag satt till slut bara i min lägenhet som en
zombie och tittade på TV, helt borta. Ingen kontaktade
mig i maj - augusti 1987. Jag höll mig för mig själv, och
jag ville bara dö. Till slut så kontaktade socialen mig,
jag fick en bra socionom som hette Lena. Det pratades
om att jag skulle få bo i ett familjehem ute på landet.
Och så hände det som fick miraklet att hända. jag
fick kontakt med min vän Annika. Sju är äldre än mig.
En ängel som lovade att aldrig svika eller överge mig.
Men det är en annan historia. Det mest underbara
som har hänt mig i hela mitt femtiofyra år långa liv.