Djupt där inne i skogen känner jag igen friden som jag har varit utan så länge.
Skogen riktigt omfamnar mig och säger att de har saknat mig väldigt mycket.
Skorna sjunker ned ibland i den sköna gröna mjuka mossan och ett svagt tjafs hörs.
Kroppen rätar på sig och ställer in sig på den behagliga färd som nu ges i gåva.
Höstlig luft skär genom märg och ben fast skogen dämpar vinden i en hast.
Gnistrande vackert skiner solen att nästan tårar i vild glädje vill falla in i takten.
Hunden Sokko känner dofter av djur och manar på i hastig uppfart efter stigen.
Porer öppnas i strömningen av ljus och transparant bärs allt i väg till själens hus.
Närmare mig än så här kan jag inte komma i naturens största hälsohem.
© Ann-Britt Berglund
2 september 2015