Djupt där inne i skogen känner jag igen friden som jag har varit utan så länge.

Skogen riktigt omfamnar mig och säger att de har saknat mig väldigt mycket.

Skorna sjunker ned ibland i den sköna gröna mjuka mossan och ett svagt tjafs hörs.

Kroppen rätar på sig och ställer in sig på den behagliga färd som nu ges i gåva.

Höstlig luft skär genom märg och ben fast skogen dämpar vinden i en hast.

Gnistrande vackert skiner solen att nästan tårar i vild glädje vill falla in i takten.

Hunden Sokko känner dofter av djur och manar på i hastig uppfart efter stigen.

Porer öppnas i strömningen av ljus och transparant bärs allt i väg till själens hus.

Närmare mig än så här kan jag inte komma i naturens största hälsohem.

© Ann-Britt Berglund

2 september 2015