Så skulle han då komma igen...
Ett nytt försök.
Senaste mötet slutade med att ytterdörren slogs igen, hårt.
Utan ett hej då. Utan en klapp, kram, kyss.

Nu satt jag väntandes på tågperrongen,
med blommor och fånig ballong.
Ville visa hur mycket jag tyckte om.
Så mycket att jag till och med satt där med en fånig ballong.

Så kom han då. Med snabba beslutsamma steg.
Föll på knä framför mig, där på perrongen,
där jag satt på bänken.

Tog mina händer, kysste dem,
lade dem mot sitt ansikte
och lade dem med sitt huvud i mitt knä.
Fortsatte kyssa dem, krama dem.

Människor gick säkert förbi, tittandes,
undrandes vad som stod på.
Såg väl helt galet ut.
Antagligen som ett frieri.
Men vi var i vår värld, så jag har ingen aning faktiskt.
I vår värld var det bara vi.

Efter en stund, tittade han upp på mig,
ställde sig upp och kysste mig på min mun,
på min panna, och mina kinder.

– Du smakar hav, salt, sade han.
– Jag har just ätit saltlakrits, sa jag.

Inte visste han, att han kysste mig
på mina nyss tårdränkta kinder.
Inte såg han ränderna som spår av sorg på mina kinder.
Han såg vad han ville se. Han hörde vad han ville höra.

Och inte visste han,
att jag visste det jag fått veta,
och därför suttit och gråtit.


Samtidigt som jag inget hellre ville
än att han skulle komma,
hålla om mig, kyssa mig, älska med mig,
förstod jag redan då, att det var över.

Men ville få några sista timmar med honom.
Eller dagar. Eller...

Var det sista gången,
eller skulle ett underverk ske?
Skulle han kunna erkänna sina svek,
släppa sina olater, och vi börja om på nytt?

Troligtvis inte.
För mycket var nu också förstört i mig.