Där på balkongen i ett hus där vid gatan stod vi.
Du sade kom
och ledde mej över himlen.
jag följde dej
och kände några regndroppar tills vi stod där
invid den jättelika månen.

Vi stod där du och jag ensamma
och hörde hur tyst det var. Vi tittade på varandra
ungefär som om vi var sammansatta
med ett och samma hjärta.

Jag bara kände att du aldrig fick lämna mej nu
under några som helst omständigheter.

Och jag minns hur vi kastade ner blommor i floden och lät dom
flyta längs med.
medan vi stod där och stirrade tillbaka på i månlandskapet
och såg hur lika ensamt vårat hem snurrade runt där borta

hängde tyst i mörkret.
Hur tyst allting var.

Hur tyst vi såg på varandra
och kände varandras närhet.