Två killar på tunnelbanan berättar för varandra om sommarens resor till Mallorca och Palma, dit de hade åkt med två varsina killgäng. De pratar om hur deras föräldrar inte hade lagt sig i mer än att de ville veta när de var på väg hem, för de ville väl trots allt veta att de skulle komma hem helskinnade. Vad de gjorde där tycktes föräldrarna dock inte ha brytt sig om, och det var killarna tacksamma för. Och det var två till synes väldigt skötsamma killar, med håret perfekt välfrisserat, som på väg till skolan pratade om sol, bad, hotell och droger, välklädda och beprydda med snygga klockor och märkesväskor över axeln. Droger, ja, just det. Mitt leende som först hade uppstått under mitt tjuvlyssnande falnade allt mer när de började prata i kodord om vad de faktiskt hade gjort på Mallorca och Palma. Den ena killen berättade för den andra att han och hans kompisar hade hyrt elcyklar och tagit sig upp på ett berg, och, visste den andra killen förresten vad kodordet för Mary J var? Nej, det visste han inte, men jag förstod. Tyvärr. Trots att jag aldrig har testat, trots att det aldrig skulle falla mig in att göra det, trots att det för mig tillhör en värld så långt frånskild min egen om än säkerligen alldeles nära intill, förstod jag ändå. Tillräckligt många ordlekar och korsord har jag väl tagit del av för att direkt förstå vad Mary J kan vara kodord för. Och när killen blev tvungen att förklara för den andra med några än tydligare kodord fick jag bekräftat att jag hade gissat rätt. "Jahaaa, ja, det är ju skitlätt att få tag på där nere." Och det gjorde så ont i mig, så ont i mig att två så fina unga killar vars föräldrar belönar dem med sin tillit får för sig att göra så dumma grejer när de är på Mallorca, Palma, säkerligen i Stockholm också, och jag kände mig mina blott 24 år till trots genast så väldigt gammal. För i min värld är det dumt, rent idiotiskt, men jag vet att i många andras värld är det mellanmjölk. Medan jag är uppväxt med droger som ett tabu är vissa uppväxta med droger som ett fredagsnöje. Jag är uppväxt och upplärd med att droger är ett dödsmedel, en rak väg in i dödens käftar, och dö, det ville jag ju inte. Och än idag har jag därför svårt att acceptera att andra kan vilja, om inte dö, så åtminstone utsätta sig för någonting som kan leda till döden. Ju äldre jag har blivit desto mer har jag dock förstås fått mina ögon öppnade för att det inte har sett ut så som i min värld i allas värld, och att det kanske inte är riktigt så dödsfarligt som bilden hade målats upp för mig. För en del är droger visst en del av vardagen, inte bedömda som mer farliga än alkohol eller bilkörning. Ändå har jag fortfarande svårt att lägga ihop ett och ett när jag möter någon påtänd på stan, jag tycker bara att personen beter sig skumt. I min värld är det så många galaxer bort till droganvändning att jag inte ens förstår när jag ser en drogpåverkad rakt in i ögonen. I min värld blir ett avslöjande om droganvändning tyvärr fortfarande en stor besvikelse i mig som jag har svårt att bortse från. Och jag kommer på mig själv med att tänka att om jag var en ung tjej i killarnas gymnasieklass och visste vad de hade gjort på Mallorca, då hade jag förmodligen inte velat kyssa någon av dem på festen i helgen, hur gulliga och välfrisserade de än var. Men i nästa tanke inser jag dessvärre, med ett allt mer mörknande sinne, att jag antagligen hade kysst dem ändå. För hur gärna jag än inte vill inse det har jag ju redan kysst ett otaligt antal killar, haft sex med ett flertal olika män, som antagligen alla har haft sina dejter med Mary J någon gång i livet. Och det är nog bara en insikt som jag måste förlika mig med, hur gärna jag än inte vill. Killarna går av tunnelbanan, och jag sitter kvar. Vi fortsätter våra liv i våra högst olika världar, i en och samma värld.