När det gröna kletiga och förlamande griper tag i mig och får mig att nästan inte kunna andas.
Då tittar jag på på den nakna bilden av mig själv och den iskalla förlamningen sprider sig och lugnet infinner sig så andningen åter blir normal...
Det är ju det som är min verklighet; det är ju den jag har att rätta mig efter...
Att jag glömmer det hela tiden?