Det verkade inte som att Någon hade lärt sig en läxa efter fuktskadan. När Burken, för att se om Någon var oskadd, öppnade garageporten, forsade en flod av vatten ut från garaget. Det fanns även en liten segelbåt därinne.
"Är du oskadd?", frågade Burken och tog ett steg bakåt pågrund av stanken.
"Vad odlar du för något?", frågade Personen.
Inte ett ljud hördes från Någon, som låg i ett hörn i sju delar.
"Jaha, vad gör vi nu när han är död?", frågade Burken rastlöst.
"Vi går och kollar vad han odlar, såklart", svarade Personen och begav sig mot odlingen.
Till skillnad från oftast, hade Personen en stark känsla inombords. Hans hopp om att här finna katter i lösvikt med inbyggt internet var mycket stark.
Det ljusnade i öster; det var dags för månen, som än en gång var gravid, att sluta dansa.
Det satt en liten kulspruta på grinden till odlingen. Den var stum.
"Jag har hört att sådana är elakartade", sade Burken och pekade på kulsprutan.
"Det har inte jag", sade Personen och gick in på odlingen.
Personens dröm hade gått i uppfyllelse. Här fanns säkert tjugo tusen "löskatter i vikt", som en skylt angav. Ett glädjerus slungade Personen runt om i odlingen, ovetande om framtidens faror. Det fanns också en våg, men det som var exceptionellt fantastiskt var att dessa "löskatter i vikt" hade inbyggt internet.
Personen tog en spade och fyllde en stor påse. Burken hjälpte till så gott den kunde (den hade inga armar, så den såg bara på).
"Du kommer nog att bli känd", sade Burken.
"Det känns så", svarade Personen och fångade ett glatt leende som solen just kastade.
De begav sig till busshållplatsen, för att ta sig hem. Allt ouppnått tycktes vara uppnått, men Personen och Burken hade misstagit sig.
Någon, som var en gedigen och erfaren självmördare, levde och hade kontaktat "Den Grammatiska Imperiet AB".