Personen ställde sig beklämt upp – han hade ingen chans, tycktes det. Pågrund av sin dåliga grammatik hade en främmande utsänd av "Den Grammatiska Imperiet" stämt honom på hundra kronor, i hans eget kök. Han visste väl att han inte var bra på grammatik, men han fasade för att hamna i skuld, likt Någon, som höll sig levande på räkjuice.
Maj-Britt satt och log och dreglade om vartannat, vilket i hennes kultur var ett tecken på glädje och för mycket saliv. Hon bar även kläder gjorda av nano-gräs och en feminin lasermustasch, ty det var trendigt i framtiden.
"Du äro skuldsatt ett hundra kronor, pågrund av usel grammatik!", fräste Maj-Britt och sträckte ut ett halvtransparent, mekaniskt finger.
"Får jag fråga varför?", sade Personen.
"För att Den Grammatiska Anden Å Så Grov Af Den Grammatiska Imperiet hostade upp sin filmjölk och förutspådde att Personen någon gång i historien skulle begå grammatiska brott.
Personen önskade att Burken med sina flygkonster hade varit här. Personen vägrade acceptera sitt nederlag och vinkade till månen, i hopp om att få hjälp. Maj-Britt, som var hungrig, gick till kylskåpet och åt upp ett mjölkpaket. Personen började muta månen på pengar, vilket verkade fungera. Månen klev in genom dörren och tog av sig jackan för att verka artig. Sedan gick Månen in i köket, där Maj-Britt och Personen stod.
"Du fuskar", sade Maj-Britt och råkade ramla in i ett skåp.
"Jag förstår inte påståendet", svarade Månen ilsket och spottade ut en klump snus på Personens köksgolv.
Ett blodigt slagsmål mellan Månen och Maj-Britt startade. Personen kollade på några minuter, men efter att ha insett att det inte skulle sluta på ett bra tag, gick han ner i källaren. Där hade han för inte så länge sedan börjat skriva sin 100-ordare.