A model display a body painting work named "The Wave." [newsphoto]
Jag läser texten via spelaren under fotot på mig.. :) Välkommen
Sola Nakna
sola nakna vi solar nakna vinden smeker vår hud var är våra tankar, vår hjärna nu..? vill vi vara humana människor vill vi förstå och fatta ..? hur kommer framtidens barn och vuxna döma oss vad säger Gud ? andra världskriget med hitler nazism och hat mot romer judar och tänkande människor (jag tänkte skriva oliktänkande.. men lämnade olik..) vad gjorde vi då vad gjorde vi inte ? Vad gör vi nu ? tack och lov för alla dessa människor som säger ifrån som säger till ni är underbara fortsätt fortsätt låt era röster överrösta de som förmedlar ondskans, inhumanismens falskt skorrande ackord Och inte är det någon ide att debattera diskutera med de med förmörkade rasistiska inhumana sinnen tyvärr men vi alla andra kan överrösta med vår kärlek vår vetenskaplighet vår fakta vår verklighet... och hoppas på att våra media slutar att återeka rasisternas och SD's skitsnack , och istället , som denna senaste vecka, sprider nyheterna om alla de , alla oss , som inser, förstår, bryr sig, och strävar efter det mänskliga
Eva Akinvall (emca~vargkvinnan)
en till vanlig ung tjej , från Värnamo: "På bilden högst upp är min lillasyster, fylld utav liv och glädje. Min lillasyster är 4 år och uppfattas vara en väldigt bekymmerslös tjej av sin omgivning, precis som en 4 åring ska vara.
Hon sover fortfarande tryggt hos mamma och pappa och det bästa hon vet är när jag tar henne i handen och låter henne följa med mig dit jag ska. På dagarna springer hon i vår trädgård, springer så håret flyger åt alla håll, skrattar högt och leker med fantasin.
Bilden togs i somras, jag såg på henne att hon kände sig så fri rakt igenom. Det behövdes inget mer än att kasta stenar i vattnet.
Samtidigt som min lillasyster springer runt av glädje på stranden, flyter ett annat barn livlöst upp på en annan strand, någon annanstans längre bort. Vågorna tog det barnet.
Och det är någons lillasyster, någons lillebror, någons dotter och någons son, men framförallt är det ett barn.
På bilden jämte ser du Aylan. Han blev bara tre år gammal.
Tre år.
Vad han fick se och uppleva innan han började sin resa av flykt är ofattbart och obeskrivligt.
Han kom inte i mål.
Och samtidigt som Aylans livlösa kropp blir bortburen diskuteras fortfarande invandringen som volymer, som statistik och som en enda stor mängd. Samtidigt som alla andra barn försvinner i havet håller Jimmie Åkesson ett föredrag om hur vi lättast ska minska invandringen till 90 %.
Att invandringen överhuvudtaget diskuteras som en FRÅGA och inte som en självklar handling är otroligt vridet. Det vi istället borde fråga varandra är hur var och en kan göra för att hjälpa dessa människor att komma in i samhället och påbörja någon form av ett stabilt liv här, efter att ha behövt att se döden rakt i ögonen.
Självklart borde alla länder i Europa engagera sig mer än vad de gör, men det betyder verkligen inte att Sverige ska flytta över vårt ansvar på de andra länderna.
För VI har ett ansvar. Och det gäller även oss som individer, vi har ett ansvar att ta hand om de flyktingar som kommer hit tomhänta. Vi har tur som föddes in i tryggheten istället för att behöva kämpa oss in i den. Vi har tur och inget annat. Vi har inte gjort någonting för att förtjäna att leva på det sättet vi lever och därför blir jag lika rädd varje gång någon uttrycker sig och anser att människor utifrån skulle ha någon slags skyldighet att vara oss till lags. Det är bara sjukt.
Det här är bara ett barn av alla barn som dör. Som antingen dör innan de lyckats påbörja sin flykt eller som dör under kampen av liv och död.
Och här står jag. Jag känner mig så fruktansvärt maktlös, så hjälplös - men jag vet att vi har så mycket kapacitet att kunna rädda så många fler. Och en sak till vet jag - att vi är dem och de är vi. Det hade kunnat vara din son eller din dotter, din lillasyster eller din lillebror." Ida Arnros från :
Eva Akinvall (emca~vargkvinnan)
"Igår under eftermiddagen fick vi veta att en ström flyktingar var på väg mot Malmö Centralstation från Köpenhamn. Vi var ett par personer på plats som länge väntade på att tågen skulle börja anlända. Tågen var inställda under en stor del av kvällen på grund av en nedriven ledning. Vi hade ständig kontakt med aktivister i Köpenhamn som informerade oss om att bevakningen i Danmark var mycket hård och att det var svårt, nästan omöjligt, för människor att ta sig vidare till Malmö.
Vi stannade ändå kvar och till slut började tågen rulla in. En familj med fyra små barn och två föräldrar var de första som anlände. Trötta, bleka, uppgivna och framförallt mycket rädda. Därefter anlände familj efter familj, bland andra en trött nybliven mamma med ett spädbarn som endast var femton dagar gammalt. Ingen av alla dessa människor som klev av tågen var den andra lik, men blicken i deras ögon var gemensam för dem alla. De hade tagit sig hit. Överlevt.
Plötsligt strömmade de till. Fina, underbara, änglalika människor från alla håll. Människor som kom för att hjälpa till. Människor från Malmö. Människor från grannkommuner. Människor som kom med vad de kunde avvara. Människor som hälsade små barn välkomna med medhavda gosedjur. Små mjuka luddiga gosedjur som lyckade locka fram leenden i ansikten på barn som precis genomlidit mer än någon människa någonsin ska behöva uppleva. Någon köpte pizza, någon köpte bröd, någon kom med dryck. Plötsligt fanns tio bilar på plats redo att köra människor vidare till varma sängar och mat. Det kliver fram en kvinna som säger till en familj med två vuxna och fyra små barn ”ni kan sova hos mig och min familj inatt”. Människor som öppnar sina hem för andra människor, personer som de aldrig träffat förr. Människor som inte bara öppnade sina dörrar utan även sina hjärtan.
Det är helt riktigt att det går mörka vindar genom vårt land. Främlingsfientliga krafter som sprider hat och rädsla. Det stämmer att de numera har allt för många anhängare. Men…
Jag vill med denna text påminna om den stora kärlek som också finns i det här landet. Jag vill påminna om den stora befolkningsgrupp som aldrig skulle få för sig att rösta på ett rasistiskt parti, som är villiga att kliva fram när det behövs, som sprider medmänsklighet, godhet och kärlek till andra. Vi är fler….."
Bahareh Andersson
från https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10153056022036631&id=665841630&set=a.10150440457131631.352530.665841630&ref=bookmarks
Eva Akinvall (emca~vargkvinnan)
ja, och det finns så många upplyftande vittnesmål och tankar i dessa dagar. .. kommer lägga länk här i kommentarer till sådant man verkligen blir glad av..
och vi är många många fler än de ogina. https://www.facebook.com/story.php?story_fbid=10153056022036631&substory_index=0&id=665841630&ref=bookmarks
2015-09-09
ej medlem längre
Ondskan sprider sig som en löpeld över världen.
Bara med kärlek kan det onda övervinnas.
Nästa text
Föregående
