Vita väggar.
Stolar på rad.
Diffusa ansikten.
Ångesten som kommer krypande.

I väntrummet på psykakuten ler ingen.
I väntrummet på psykakuten sitter alla tysta.
I väntrummet på psykakuten är tv:n på, men ingen tittar egentligen på den.

Larmet som piper.
Telefonen som ringer.
Alltid är det samma sak.
Alltid går tiden så långsamt så det känns som om att man lika gärna kunde dö.

Fast det känner man ju ändå...
Man kommer hit, till rummet med de vita väggarna o stolarna på rad med alla diffusa ansikten, just för att man vill dö!
Man vill inte kämpa.
Man vill inte överleva.
Man vill ingenting.

Allting känns så hopplöst!
Livet är så meningslöst...
Livet bara leker med en.
Livet bara misslyckas.

Varför vill inget som jag vill?
Varför leker livet med mig?
Varför?

Jag orkar inte kämpa längre!
Jag orkar inte låtsas som om allt är okej.
Jag vill inte låtsas längre!
Jag vill inte kämpa längre!
Jag vill faan bara dö!!

Överfallslarmet går.
Alla får panik och springer åt samma håll.
Personalen alltså, det blir inte bättre av att personalen får panik.
Min ångest ökar.
Hjärtat bultar i mitt bröst.
Pulsen hörs i mina öron.
Och svetten i händerna framkallas.

Skakningarna som känns på insidan, syns på utsidan...
Allting blir svart.

Det enda jag ser är blodet som rinner nerför väggarna!
Det enda ansiktet jag ser ansiktet jag försökt förtränga i så många år!

Varför måste Du komma tillbaka just nu?
Varför måste Ditt ansikte plåga mig?
Varför kan jag bara inte glömma?