Jag grät här om dagen.
Jag var så glad, trött och lätt på samma gång.
Jag tog mig runt tjejmilen. Det låter som något så mesigt. Som att det är något som vem som helst skulle klara av med lite träning. Och det stämmer, med träning så klarar man av det. Men min glädje, tröttnad och lättnad ligger i något annat. När jag sprang in i mål med mammas hand i min och hennes långa och varma kram efteråt, att höra henne snyfta för att hon inte kan hålla tillbaka tårarna. Där hittar jag allt, i henne. I elva år har jag kämpat med blod, svett och tårar för att få min mammas respekt, kärlek och bekräftelse.
Det är sjukt egentligen, att hon är stolt först nu, För att jag klarade mig igenom ett lopp.
Jag sa det till henne, men ångrade mig direkt efteråt för med dom orden och blicken jag fick av henne så förstod jag, Det hade inte med loppet att göra. Det hade med styrkan att göra. Efter att hon har skrikit på mig, skällt på mig i flera år och inte förstått varför jag inte hade någon ork så förstod hon innan mig att styrkan att ta mig i mål var inte bara fysisk. den var mental. Jag skrek mig in i mål. Jag använde all min viljestyrka. Jag hade sagt under hela loppet att ''nu jävlar ska jag ta mig i mål, fan vad jag ska orka.''

Jag orkade.
Jag ville.
Jag kämpade.
Jag slogs.
Jag höll ut hela vägen.

Jag grävde med mina klor och tog mig upp över den kanten som så länge varit så svår att ta mig upp för.

Tjejmilen var inte ett lopp för mig.
Det var en milstolpe.

Skratta om du vill.
Säg att jag är fånig.
Slå ner mig med alla ord och slag som finns.
Jag står upp nu och jag tänker aldrig mer falla.