öppet vatten möter slutet öga
de stora landmassorna i norr mjuknar, sjunker
kruståtelhavet omsluter nu bergets branta vägg

förnimmer jag (inuti mig själv) hur ditt ansikte svävar, där
i salta vågor kroppen snörd, surrad hampa, tjärdoft
under graniten skymtar en fjäder

de två förgyllda kedjorna skiljer sig åt
var och en, sitt eget gnistrande universum
ändå, på liv och död, beroende av varandra

i nedre hörnet återfinns din signatur, ett riktmärke
i tavlans mitt är canvasen lämnad omålad
(en vilsam pupill mitt i allt det otyglat kulörta)
kanske behövde du vila handen från penseln en stund


blå kråkfågel sover i min mun
jag samlar mörker, blod, men talar inte om det
det tar tusentals generationer
att utveckla ett bra kamouflage
att replikera sig själv i totalt mörker
försöka urskilja sambandet mellan natt och dag


men din förmåga att reflektera ljuset tilltar
drömmer du kanske om eldstenen, det runda klotet

så lossa ditt rep och flyg då,


det fanns en tid när alla ord betydde någonting
endast dessa ord undkom den stora utraderingen:

- lossa ditt rep och flyg.