Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

När mörkret föds

Jag var så dum. Trodde på allt du sa. Stod ensam i parken. Såg ut som en borttappad själ utan svar. Gick själv hem. La mig ensam i vår stora säng. Du var ledsen över att du glömt bort vår stora dag & när du väl kom hem gjorde du allt det där som gör mig svag. Den dagen då jag fick se ansiktet du älskade fanns jag inte lägre kvar. Då strök jag Stockholms gator som en svart katt om natten utan ett enda svar.




Fri vers (Modernistisk dikt) av VackrareÄnLivet
Läst 432 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2015-09-09 19:08



Bookmark and Share


    Lars Gullberg
Gillar bilder

och du framkallar vackra poetiska här. Gillar ju mörkret så jag fick behållning, lagom med text fint upplagt fortsätt gärna med temat

applåd

Lasse
2015-09-09
  > Nästa text
< Föregående

VackrareÄnLivet