"Jag förstår liksom inte när man lyssnar på det. Jag är liksom aldrig på det humöret!" 
"Nej, jag vet, inte jag heller!" 
Betty och Karin förstår varandra precis. Förstår precis lika lite varför man lyssnar på ledsam, hjärtskärande indiemusik. Jag sitter på en liten sackosäck bredvid dem och förbereder musikquizen som snart ska hållas, och jag hör vad dem säger och vill så gärna förklara men blir lite stum. Hur kan de inte.. Hur kan man aldrig.. Jag tänker att Sofia skulle förstå precis. Förstå precis lika lite som jag hur man inte kan vara på det humöret ibland. Men jag väljer att inte säga någonting, för jag är tillräckligt komplicerad ändå. Mina djupa tankar lämpar sig dessutom heller inte så bra på en födelsedagsfest, mitt vardagsrumsbord svämmar över av Corona-flaskor, urdruckna champagneglas med vissna myntablad i och halvfulla chipsskålar. Varje kapsyl som ligger framme och skräpar måste jag visst genast plocka bort, och jag blir så trött på mig själv, varför kan jag inte bara låta dem ligga. Jag kan inte rå för att jag nästan längtar lite efter att få diska och städa i min ensamhet, imorgon när alla har gått, när festen äntligen är över. Lyssnandes på precis sådan musik som Betty och Karin inte förstår sig på. 

Min lista heter tyngdlös. I tyngdlös huserar låtar som heter saker som farewell, breathe in, perfect slumber, i don't want to change you, jag vet inte hur man gör, stay alive, the story of the impossible, corner of my heart, ensamhetens hav och try. I tyngdlös dominerar piano, stillsamhet, ensamma gitarrer, spruckna röster och språk. Språk, mest. I tyngdlös sägs det jag vill få sagt utan att jag själv behöver säga det. Och allt som allt bildar tyngdlös liksom en känsla av.. ja, tyngdlöshet, fastän tyngd också, på samma gång. Det skulle Betty och Karin förstås aldrig förstå sig på, hur en lista som den ens kan heta någonting som tyngdlös, den är ju alldeles för djup för att på något sätt vara tyngdlös. Men jag minns precis när jag skapade den, och det var i en obeskrivlig längtan efter att få vara just tyngdlös. Det var i efterdyningarna av en av mina första panikångestattacker, och det var i ett desperat behov av att få försvinna bort. Det var när jag skrev saker som att jag ville ta paus från allt och inte orkade mer. Det var samma vår som jag hade flytt till Göteborg helt ensam bara för att få andas ikapp. Och tre och ett halvt år och 167 låtar senare är det fortfarande den lista jag lyssnar mest på. Kanske med andra ord det humör jag oftast befinner mig i.

Karin och Betty, jag lyssnar på det när hjärtat skriker efter någonting som känns. Eller, när hjärtat känns så mycket att man vill att det ska kännas mindre. 

Och jag förstår inte hur man aldrig kan vara på det humöret, men jag avundas er. Jag avundas att slippa känna den brinnande känslan inuti, känslan som ibland bara kan tämjas av att någon sjunger om hjärtesorg på det allra mest hjärtesorgsna sättet. Samtidigt som jag också avundas mig, och förmågan att känna så. Det är en ynnest och en förbannelse att behöva känna så mycket som jag gör, och det är en himmel och ett helvete att lyssna på ledsam, hjärtskärande indiemusik.