Dit där hösten vill,  finns inga trevande punkter som ömmar,

 dessa löv som faller har nog med sitt

där finns ingen egen förverkling av drömmar

bara modet att färdas fritt

som höstvindar har sig och rister

väna marken tar emot dessa flyktingar

som virvlar innan de faller lätt

över ord och känslors ristningar

jovisst finns där stenar som bär och älskar

marker som tar emot och gråter

tallbar som samsas i alla bristningar

och liv som ger liv, åter

bruna myllan möter kylan

förvandlar det som var dött och förbi

möter våren med livet åter

så  vore ock mänskligheten och så

må den förbli.