Hon skulle lämna allt

som hämnd när hoppet beslutat att begå självmord
där vid bron
Bron hon tittade på med önskningar om att bli sedd
en gång

Hon hade sett hur hoppet stod där på räcket för att sedan gå balansgång, just innan blåsten fick tag.
Hon undrade länge hur hoppet kunnat vara så modigt, hon som inte ens vågade stå på en stol utan att få svindel.
Hoppet verkade inte kunna känna rädsla och kanske var det det som fick henne på fall,
just den där dagen då blåsten kom med kylan

Trots sol i lejonman.

Hon skulle lämna allt

Hon såg nu på natthimlen
mörker så svart att det kunnat sluka allt
och ändå tindrade stjärnorna så hon nästan blivit bländad


Alltid ensam bland dem
Aldrig ensam utan dem

Och himlen svartare än den mörkaste avgrund
lyste på det mest klara sätt

Hon skulle lämna allt
Tacksamt kysste hon stjärnorna som visade henne det enda hon kunde lita på,
Himlen som alltid bar svart;