Vägen hem till Lyckoland
kändes oöverstigligt svår.
På ryggen jag bar
allt som var jag,
hela min existens.
Min ränsel var fylld med skuld och skam,
med tvivel och rädslor,
och vägen blev allt tyngre att gå.

Ledbruten, med blödande fötter
satte jag mig för att vila.
Och där vid havets strand
byggde jag då ett röse
av allt jag så kärleksfullt
burit med mig.

Jag tog farväl av allt som varit jag,
och gick sen med lätta steg
den självklara vägen hem.