På virrvarr inom mitt huvud, en oändlig labyrint, en som har många ändar men som aldrig riktigt tar slut.


På en resa genom mitt sinne, ett segelskepp på ett vindstillt hav, där många skrik ekar men aldrig någon hör.


På ett slagfält i mina tankar, en strid om mina känslor, där många nu kommit för att kämpa men aldrig stannat kvar.


När är vi redo? När kommer denna resa äntligen att få nå sitt slut? Snälla låt mig få beje mig hemåt, möjligen med hälsan i behåll.



Jag kippar efter andan, försöker fylla dessa lungor med luft, men dessa lungor är fulla utav vatten och jag kan inte pusta ut.

Jag sjunker ständigt djupare och ju djupare jag sjunker desto djupare mina tankar förblir.
Mina minnen är befläckade och flaskan av ljuven hopp har tagit slut.

En eka på vindstillt vatten, där en dag startar som den förra nådde sitt slut.
Men ändå så hissar jag segel och dricker, men flaskan har tagit slut.
Men jag försöker ändå att dricka, jag försöker att komma i hamn.


Detta är min sista strid, mitt sista försök. I hopp att vinna tillbaks mitt länge förlorade, hoppet om hopp.