Träden reser sej tillsammans med husen. Högt upp. Och hon tittar ut genom fönstret. Alla träden vajar. Alla husen brinner och jag går mellan löven som är elektriska, fångar allt med poesi, och vinkar upp mot henne. När sädesärlan dansar över kullerstensgatan, när träden reser sej tillsammans med husen och försvinner högt upp bakom molnen med sina sovrumsfönster sina höstlöv och regndroppar i sitt nattmörker och i sina tankar, blänker den tomma gatan i sin ensamhet. Sitter hon och lägger mosaikbitar över den och den har ett pärlemorskimmer över sej viskar hon. Klarnar det i månskenet.